millis som skrivit

Vi gick genom den tysta staden denna lugna juninatt, hand i hand fram på det sovande gatorna. Allt var så stilla, hela staden låg som i dvala och bara väntade på att solen skulle uppenbara sig på nytt. Och vi var de första som skulle se den, den tidiga morgonsolen. Vi gick gata upp och gata ner, tills han till slut stannade upp tvärt. Jag såg på honom med en frågande min,men han gav inte det minsta lilla ljud ifrån sig. Så jag frågade : "Älskling, vad får dig att visa ett sådant oförklarligt ansiktsuttryck?". Han bara såg på mig,med samma förskräckta min, och sedan sprack han upp i ett leende och sa : "Vi kan slå oss ner här, och bara vara, du och jag, för vi har inga tider att passa, inga människor att tillfredställa mer än oss själva, inga förpliktelser, inget ansvar, vi kan sitta här hela natten,utan att det gör någonting, tänk vad skönt det är att leva för stunden, tänk vad skönt det är att veta att man har rätt person vid sida, när man lever livet". Jag tänkte på det han sagt en stund, och kom fram till, att man ska ta vara på den tid man har, den tid man har tillsammans, den tid man har i värmen, den tid man har ledigt, den tid man är ung. Men jag kunde inte låta bli att le, så jag log, jag bara log, resten av natten. Och vi såg, hur solen gick upp den morgonen, hur staden sakta men säkert vaknade till liv, hur något dött blev levande, och jag kände lycka över att få vara där jag var med världens underbaraste person, den stunden skulle jag föralltid hålla inom mig, hans ord, det leendet, den stunden. You're a big piece of me.

copyright: Naninga


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0