Här kommer inlägget jag sa att jag skulle skriva för flera dagar sen, kommer inte ens ihåg när det var men i alla fall, bättre sent än aldrig.

Jag måste berätta lite om begravningen som jag var på i torsdags (förra veckan). Jag åkte dit med Matilda och Matilda och det kändes bra att gå dit med några som betyder så himla mycket som dom gör. När vi väl gick in kändes allting tomt och när man såg kistan vändes magen ut och in, det kändes som jag ville springa därifrån, men det gjorde jag förstås inte. Själva begravningen inne i kyrkan var lång och smärtsam, det var verkligen oförklarligt hemskt att sitta där och gråta med kistan rakt framför ögonen. Framför kistan fanns ett kort på Tobias då han stod och vinkade och ett tag kändes det som att han vinkade åt alla oss, det kändes som att han rörde på handen och log och vinkade som ett tecken på att han har det bra nu.

Det vart mycket sång och tal och det mest smärtsamma på hela begravningen var nog när de spelade låten Östen med resten - Solsken till mig, det är verkligen hans låt och det tog hårt att höra den, det kommer det alltid att göra. Efter begravningsakten blev det fika och Påhle sjöng en jättefin sång om Tobias som han och Joakim hade skrivit, den var verkligen hur fin som helst, blev alldeles tårögd, ett + är att han har världens finaste röst också.

Den här begravningen är den jobbigaste jag varit på, trots att jag endast varit på 2 men den var jobbigast av de två. Jag tror att Tobbe sitter och tittar ner på oss alla som sörjer och han är nog ledsen för det, men det här var hans val och han har det säkert bra nu, det är så vi får tänka. Vi ska bära med alla fina minnen som vi har kvar och det är det som ska få oss att gå vidare. Än en gång säger jag att vi måste ta hand om varandra och vara varsamma och stöttande, det här är jobbigt och det kommer alltid att finnas ett stort tomt hål inom oss, men vi måste gå vidare och ha vår solstråle och allt bra han gjorde i tankarna, då klarar vi det.