Kärlek är stundvis det bästa som finns, men det har även sina nackdelar. Jag själv trodde aldrig att kärlek skulle vara jobbigt, men ibland är det bara så. Många tror att när man är kär så har man uppnått det ultimata, men den bistra sanningen är att man får stå ut med mycket och det blir mycket tårar och tjafs. Ni kanske förstår varför jag skriver det här, jag är just under en sådan period då jag tycker att kärlek suger, det är just därför att jag inte har den jag älskar nära mig, vad vet jag. Det känns bara så jobbigt ibland, man är tvungen att ge så mycket och ibland känns det som att det inte räcker till. Förstå mig inte fel, det är absolut inget fel kärlek och att vara djupt kär i någon.

Tänk om jag är för djupt kär i någon, går det ens? och jag är mycket mer öppen och känslig sedan jag blev kär på riktigt vilket jag bara har varit en gång och det är nu. Jag hatar såna här perioder, jag vill ju känna att allt är hur bra som helst och inte sitta och beklaga mig över kärleken. Jag älskar min pojkvän, han älskar mig. Vad mer kan jag begära liksom? Jo, lite närhet förstås, det kanske är jag som är löjlig, men ibland känns det som att det blir för lite av sånt och jag har ett sånt stort begär av att vara med den jag älskar, inte jämt förstås men ofta. Nu öppnar jag mig nästan för mycket här, men det känns så tomt i mig...

Guuud vad jag vill att Stefan ska vara här nu och inte 48 mil ifrån mig då han egentligen skulle vara med mig. Det känns inge bra. Förlåt för allt klagande, men jag kände att jag var tvungen att öppna mig litegrann.

Bara så ni vet så tycker jag egentligen att kärlek är det bästa som finns, är under en kärleksdeppig period nu bara.